Så nu är det dags att ta tag i bloggen igen, hög tid. Italiens politiska liv har varit turbulent under hösten och vintern, men man kan också fundera på om det inte är som en av mina italienska vänner sade: Italiens politiska liv har varit turblent under de senaste 20 åren...
Det är inte helt lätt att invända mot detta utom möjligen att siffran 20 år är helt godtycklig och att man lika gärna skulle ha kunnat säga 30 eller 40. Kanske ligger det närmare sanningen. Kanske är det så att de senaste årens relativa stabilitet med tämligen långlivade regeringar i relation till hur det sett ut under efterkrigstiden är en parantes i ett Italien vars politiska historia präglas av instabilitet.

En av de saker man slås av i denna situation är att det är mycket väsen om allt möjligt men att Berlusconis regering fortsätter att vinna förtroendeomröstning efter förtroendeomröstning, mycket väsen för ingenting. Kris? Kanske. Men det är inte svårt att föreställa sig att den nuvarande situationen kan fortgå resten av mandatperioden. Politisk oordning är ju inget nytt för italienarna, och så länge inte Berlusconis allierade har mycket att vinna i förhållande till riskerna de löper i samband med ett omval så kommer Berlusconis stöd i parlamentet att kunna upprätthållas.

Att jag inte är en vän av Beslusconi är inget nytt och inget att hymlas med. Så stor makt över media i kombination med politisk makt är farligt och skadligt för en demokrati oavsett på vilken sida man står politiskt, och oavsett hur välgrundande alla anklagelser om korrumption, maktmissbruk och maffiasamröre är. Frågan är om han kommer att kunna utnyttja sin kontroll över media för att bli omvald i nästa val. Oavsett hur illa det ser ut nu så bör man inte utesluta att så kan bli fallet, och man bör inte heller utesluta möjligheten att han faktiskt kommer att sitta mandatperioden ut.