Så nu är det dags att ta tag i bloggen igen, hög tid. Italiens politiska liv har varit turbulent under hösten och vintern, men man kan också fundera på om det inte är som en av mina italienska vänner sade: Italiens politiska liv har varit turblent under de senaste 20 åren...
Det är inte helt lätt att invända mot detta utom möjligen att siffran 20 år är helt godtycklig och att man lika gärna skulle ha kunnat säga 30 eller 40. Kanske ligger det närmare sanningen. Kanske är det så att de senaste årens relativa stabilitet med tämligen långlivade regeringar i relation till hur det sett ut under efterkrigstiden är en parantes i ett Italien vars politiska historia präglas av instabilitet.

En av de saker man slås av i denna situation är att det är mycket väsen om allt möjligt men att Berlusconis regering fortsätter att vinna förtroendeomröstning efter förtroendeomröstning, mycket väsen för ingenting. Kris? Kanske. Men det är inte svårt att föreställa sig att den nuvarande situationen kan fortgå resten av mandatperioden. Politisk oordning är ju inget nytt för italienarna, och så länge inte Berlusconis allierade har mycket att vinna i förhållande till riskerna de löper i samband med ett omval så kommer Berlusconis stöd i parlamentet att kunna upprätthållas.

Att jag inte är en vän av Beslusconi är inget nytt och inget att hymlas med. Så stor makt över media i kombination med politisk makt är farligt och skadligt för en demokrati oavsett på vilken sida man står politiskt, och oavsett hur välgrundande alla anklagelser om korrumption, maktmissbruk och maffiasamröre är. Frågan är om han kommer att kunna utnyttja sin kontroll över media för att bli omvald i nästa val. Oavsett hur illa det ser ut nu så bör man inte utesluta att så kan bli fallet, och man bör inte heller utesluta möjligheten att han faktiskt kommer att sitta mandatperioden ut.

Att uppleva olivolja / Experiencing olive oil

Before moving to Sardinia just in time for the new millennium I just had a few vague memories of Italy from when I was 10 or so. Climbing the tower in Pisa, having a bad pizza in Pisa, and a great one close to Naples (I was on to something already then. :-). Lots of roman ruins and a huge church in Rome. Chaos in Naples. Lots of swimming.

I stayed around in Sardinia for close to two years (well actually not that close) and I learned a lot about Sardinia, Italy, Italians, food, myself.

There is one episode during my stay in Sardinia that I deem significant, and that is a dinner at a friends house. Not anything fancy, just some friends over to have a good time, and the food wasn't at the center of attention. Pasta with bottarga, tomatoes and olive oil. Eureka! This is what all the fuss was about. This is olive oil. All my life I thought that olive oil was something else, something I occasionally would buy in a supermarket, something with a bland, sometimes harsh taste that at best leaves one indifferent. I still don't know what that thing I sometimes bought in the supermarket was, but now I do know what olive oil is, and it's not that.


Innan jag flyttade till Italien, eller rättare sagt Sardinien, precis i tid för millennieskiftet så hade jag bara några vaga minnen av Italien från när jag var 10, eller nå't åt det hållet. Gick upp i det lutande tornet i Pisa, usel pizza i Pisa, fantastisk pizza utanför Neapel (hyfsad smak redan på den tiden :-), en massa romerska ruiner och en viss kyrka i Rom, samt kaos i Neapel.

Jag bodde på Sardinien i närmare 2 år (fast egentligen inte särskilt nära) och jag hann lära mig mycket om Italien, Sardinien, italienare, mat och mig själv.

Jag skulle vilja berätta om en händelse; en middag hos en vän, som visade sig vara betydelsefull. Ingen elegant middag, bara några vänner som tittade förbi för att ha trevligt och det var inte maten som stod i centrum, men vilken mat! Pasta med bottarga, tomater och olivolja. Eureka! Det var detta som var poängen. Detta var detta som var olivolja; den skulle smaka så här. I hela mitt liv hade jag trott att olivolja var något annat. En kunskap baserad på vad jag hade köpt i livsmedelsaffärerna. Jag kände till en menlös, lite kärv olja gentemot vilken jag i bästa fall förhöll mig neutral. Jag vet fortfarande inte vad det var jag köpte i affärerna ibland tidigare, men nu vet jag i alla fall vad olivolja är, och det är inte det.

Berlusconi om pressfrihet / Berclusconi on liberty of speach

Berlusconi talar och Italien lyssnar. Eller rättare sagt; Italien tvingas lyssna. Om du försöker byta kanal så finner du Berlusconi även där. Samma intervju sänds simultant på 4 olika kanaler för maximalt genomslag. (se artikel i La "Repubblica") TV är ockuperad i Italien, och det är inget nytt, men det är tragiskt att beskåda, och för varje dag som går vänjer sig italienarna vid mediasituationen i Italien, motståndet minskar och Beslusconis kontroll över media öka av den enkla anledningen att det inte ifrågasätts lika mycket längre.

Uppgivenhet är politikens värsta fiende, och Berlusconis bästa.

Jag har fortfarande visst hopp, för jag har träffat många skarpsynta italienare som ser problematiken väldigt tydligt, och jag hoppas att de inte ger upp, att Italiensk politik ska förändras, och att det ska få en premiärminister som inte anser att det finns för mycket pressfrihet i Italien (se video).


Berlusconi talk and Italy listens. Or rather; Italy is forced to listen. If you try to change channel you'll find Beslusconi not in one channel, but in 4 at the same time showing the same interview. (see article in "La Repubblica") TV is under siege, but that is no news. Still it's a sorry state of things, and day by day the Italians are getting used to the way media is wielded, day by day the resistance lessens, day by day Beslusconis control over media increases for the sole reasons that it's not contested anymore.

Resignation is politics worst friend, and Berslusconis best.

I still have hope, because I have met many Italians that see this problem quite clearly, and I hope that they will not give up, that Italian politics will change, and that they will have a prime minister who does not think that there is too much freedom of press (see video).

A beginning

This blogg started too late, so the beginning will be a reflection on past events because doing any other way I would loose myself and the reader, like starting a book at page 42. Writing about past events changes the story because although the end of this ongoing story is unknown to me I know parts of what has come to be after the events told. So what is this blogg about, and what is the story that I'm talking about?

The story that I'm talking about is my relation with Italy. A complicated relation of love and hate, adoration and despise, but most of all a relation of life itself, and that which makes life worth living. This story is going to be one part of the blogg and another part will be thoughts, reflections and analysis about Italy and other things that I'm interested in such as food, wine, traveling, history, politics and anything else that I may come across.
The blog will be bilingual so as to make it more accessible.

En försenad blogg, som inte längre är en logg utan en berättelse om det förslutna, men det vore omöjligt att göra på något annat sätt, som att börja en bok på sidan 42. Självklart är det annorlunda att skriva om saker som ligger långt bak i det förflutna än att skriva om det som nyligen hänt eftersom jag då har viss kunskap om senare händelser vilket färgar min beskrivning, men vad är det egentligen bloggen handlar om, och vilken historia är det jag vill berätta?

Historien är om relationen mellan mig och Italien. En historia om kärlek och hat, beundran och avsky, men framförallt om livet självt, och det som gör livet värt att leva. Denna historia kommer att vara en del av bloggen, och den andra delen av bloggen kommer att vara tankar, reflektioner och analyser av Italien, eller något annat som jag är intresserad av, t ex mat, vin, resor, historia, politik eller något annat som jag kommer i kontakt med.

För att göra bloggen mer lättillgänglig för mina bekanta kommer den att vara tvåspråkig.